Blogg
27 mar 2014
Det har nu blivit dags att reda ut begreppen ”uthållighet” och ”maximal syreupptagningsförmåga”, två termer som det råder en del missförstånd och förvirring kring. I denna artikel ger jag dig mer klarhet i ämnet och förklarar skillnaderna på dessa begrepp.
Uthållighet och maximal syreupptagningsförmåga är inte samma sak, även om termerna ofta används som substitut till varandra. Maximal syreupptagningsförmåga, kallat VO2max, är den mängden syre som din kropp maximalt kan använda och detta mäts vanligtvis i milliter per minut och kg kroppsvikt (ml/min/kg). VO2max skiljer sig väldigt mycket mellan olika personer. Som exempel kan elitidrottare ha 100 % högre VO2max än inaktiva personer som är lika gamla, väger lika mycket och är av samma kön. Men oavsett hur vältränade vi är kan vi dock inte arbeta på vår maxnivå av VO2max under någon längre tid (4-6 minuter). Detta innebär med andra ord att den som har högts VO2max inte nödvändigtvis är den som vinner ett maraton. Det är snarare den som lyckas arbeta så nära den som möjligt – och under så lång tid som möjligt. Det är det som kallas uthållighet. Mycket vältränade maratonlöpare brukar kunna ligga runt 75-85% av sin maximala syreupptagningsförmåga (VO2max), medans personer i dålig form sällan klarar mer än 30-50%. Räkna då också in att deras VO2max givetvis är lägre – med andra ord är skillnaden enorm på elit och otränad.
Intervallträning har senaste åren fått väldigt mycket uppmärksamhet för sina effekter på att öka den maximala syreupptagningsförmågan, vilket också gjort träningsformen väldigt populär. Och denna träningsmetodik är mycket effektiv för just detta och naturligtvis främst för intervallbaserade sporter såsom fotboll och hockey. För konditionsidrottare behöver man dock tänka till lite extra. Att öka sin VO2max är positivt men att lägga för mycket fokus på högintensiv träning kan också bli kontraproduktivt eftersom man måste träna distanslöpning för att inte tappa förmågan att arbeta under lång tid. Som konkret exempel kan nämnas att medeldistanslöpare som springer 1500-10.000 meter, ofta har ett högre VO2max-värde än långdistanslöpare. Men givetvis är inte medeldistanslöparen bättre på maraton än maratonlöparen själv. Det är alltså inte tillräckligt att ha en hög maximal syreupptagningsförmåga för att prestera väl på långdistanslopp, och därmed ska inte träningen kring detta överdrivas. Det här är såklart sällan ett problem för eliten inom konditionsidrott som ofta tränar mycket traditionsenligt. Men bland den generella befolkningen som vill utveckla sin distanslöpning har jag sett tendenser till att detta överdrivs, mycket för att de personerna är trendkänsligare och tar mer influenser från media. Att träna det man ska bli bra på är alltid grunden – komplementen är sekundära, om än viktiga.
Ur ett hälsoperspektiv är dock VO2max en väldigt stark indikation på hur man befinner sig i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar (1), och har du en hög syreupptagningsförmåga är du sannolikt tämligen välmående rent fysiskt. Vill du enbart träna för hälsans skull är högintensiv träning alltså ett bra val.
Källor:
Hälsningar
Daniel Larsson
daniel@accessrehab.se