Blogg
27 feb 2014
Faktum är att folk generellt sett är ganska bra på att hålla sig viktstabila över tid, även om det i kortare perioder kan ändras något. Ett begrepp som kan ge en viss förklaring till detta är det som kallas ”setpoint”.
Denna benämning kan i sin tur enklast förklaras som kroppens trivselvikt. Hypotesen som denna artikel komma handla om är att kroppen har en viss vikt där den känner sig bekväm och strävar efter att behålla. Denna process och ”förhindrande” till viktförändring styrs mycket av olika hormoner vilket jag kommer ta upp senare.
I regel så är som sagt folk relativt bra på att hålla sig viktstabila. I genomsnitt ligger viktuppgången på ca 0,5kg per år för vuxna som inte tränar (1). Den trenden är föga oväntat betydligt mindre hos personer som är aktiva. Ju aktivare – desto mindre viktuppgång över tid (2). Detta beror givetvis på många faktorer, men det som gör setpoint intressant är att den kan ses som kroppen egna motstånd till viktförändring. Givetvis kan alla tappa eller öka i vikt, missförstå inte detta. Setpoint är bara en av flera faktorer i viktreglering, men en intressant sådan.
Viktnedgång försvåras dels av en sänkt NEAT *(som jag skrev om i tidigare inlägg) men även rent hormonellt genom vår reglering av hunger och mättnad. De hormonerna jag syftar på är leptin, ett hormon som bland annat minskar aptiten, och ghrelin, ett hormon som gör oss hungriga. Enkelt förklarat så fungerar leptin som en signal till hjärnan att det finns tillräckligt med energi och då infinner sig en mättnadskänsla för att hindra oss att fortskrida ätandet. Skulle hjärnan inte få dessa signaler så vill vi i större utsträckning fortsätta äta. Och det är här det bli intressant på riktigt.
Leptin bildas nämligen i våran fettväv och ju mer fett din kropp har – desto mer leptin kommer bildas. Detta borde med andra ord ”skydda” oss från att äta oss överviktiga, och det är också precis så det funkar generellt sett. Men det finns ett litet dilemma med detta system. När vi börjar lägga på oss mer fett utvecklar vi samtidigt en sänkt sensibilitet (känslighet) för leptin, som inte är gynnsam. Mottagligheten från signalerna om att tillräcklig energimängd finns kommer då inte registreras optimalt och dämpningen av hungern blir inte lika effektiv. Detta kallas leptinresistens och är vanligt bland överviktiga. Detta kan på så sätt försvåra – men givetvis aldrig omöjligöra en viktnedgång. Det jag vill förklara här är kroppens inre motstånd till viktförändring. Men dessa små fysiologiska hinder kan man givetvis vinna emot – tro inget annat. Jag menar absolut inte att setpoint ska användas som en ursäkt till att man ”inte kan” gå ner eller upp i vikt. Sådana ursäkter finns det redan för många av.
Men även om kroppens signaler fungerar som de ska så kan man givetvis gå upp och ner i vikt. Emellertid kan en viktförändring i sig även göra att man ändrar sin setpoint. I olika överätningsstudier med snabb och hög viktuppgång har man sett att deltagarna lång tid efter studien inte gått ner till sin ursprungsvikt, och att överskottet består av fett. De verkar ha försvårat för sig själva att gå ner till samma vikt. Detta kan givetvis bero på många faktorer men kan vara något att ha i åtanke för gymentusiaster som i perioder kan vräka i sig för att ”bulka”. Om setpoint kan sänkas finns det mindre belägg för att påstå, men det är inte otänkbart. Dessvärre överskrider jag både artikellängd och artikelns syfte med att gå in på detta. Vid eventuella frågor eller om jag varit otydlig på något sätt – kommentera gärna nedanför så ska jag försöka få mer klarhet i det hela.
Setpoint kan ses som kroppens trivselvikt, en vikt som den inte vill förändra. Motståndet sker främst genom hormonell reglering av hunger och mättnad, samt genom en sänkt NEAT (spontanaktivitet). Men dessa signaler och motstånd kan man givetvis köra över och på så sätt förändra sin vikt – men även sin setpoint. Rent praktiskt är setpoint kanske inte det viktigaste att tänka på men den är ett intressant fenomen och ännu ett tecken på att jojobantning inte är bra på lång sikt.
Hälsningar
Daniel Larsson
PT, kostrådgivare och skribent
*NEAT – non exercise activity thermogenesis (den omedvetna energiförbrukningen)
Referenser
1) Brown WJ et al. Identifying the energy gap: magnitude and determinants of 5-year weight gain in midage women. Obes Res. 2005 Aug;13(8) : 1431-41
2) Saris WH et al. How much physical activity is enough to prevent unhealthy weight gain? Outcome of the IASO 1 st Stock Conference and consensus statement. Obes Rev. 2003 May;4(2) : 101-14